Nyländska fantasy-flickor regerar  (lite för) ostört

– finlandssvensk ungdomslitteratur 2012–2015

Framtida litteraturhistoriker i Svenskfinland kommer att ha anledning att hitta på ett specifikt namn för perioden 2012–2015. Mitt ödmjuka förslag skulle vara ”Sets-dynastins tidevarv”, eller ”Ettförlagsepoken”. År 2012 var nämligen perioden då de tidigare ”stora” förlagen i Svenskfinland – Schildts och Söderströms – fusionerades, och därmed i praktiken monopoliserade den kommersiella, finlandssvenska förlagsmarknaden. Åren 2012, 2013, 2014 och 2015 utkom majoriteten av all finlandssvensk skönlitteratur på förlaget Schildts & Söderströms (Sets). I oktober 2015 – nästan på dagen fyra år efter nyheten om fusionen – rapporterade nyhetsmedierna om att ett nytt, ”stort” finlandssvenskt förlag hade grundats av företaget Moomin Characters. Det nya förlaget går under namnet Förlaget, och har två tidigare Söderströms-redaktörer, Tapani Ritamäki och Sara Ehnholm Hielm, i sitt stall, och därigenom också ett stort antal etablerade finlandssvenska författare.

Vad som är särskilt anmärkningsvärt med det nya förlaget är att de säger sig vilja satsa på att lyfta fram finlandssvensk barn- och ungdomslitteratur (FNB-SPT 7.10.2015). Dessutom har de instiftat Vanessa-priset, som ska premiera ”förtjänstfulla insatser att främja barn- och ungdomslitteratur samt läsförståelse bland barn och ungdomar på svenska i Finland” (Hbl 4.4.2016). Tidsmässigt sammanfaller grundandet av det nya förlaget dessutom med att Akademiska bokhandeln köptes upp av Bonnier Books, och den tillförordnade VD:n Bo Holmberg säger till Svenska Yle att bokhandeln i fortsättningen kommer att satsa ännu mer på barn- och ungdomslitteratur, också på svenska (Svenska Yle 1.10.2015). Holmberg menar att satsningen svarar mot en trend ute i Europa ”där den typen av litteratur växer”. År 2014 tillträdde också den första finlandssvenska läs-ambassadören, Katarina von Numers-Ekman, vars arbete går ut på att främja barn och ungas läsning.

Både när det gäller produktion, distribution och attityder ser det alltså ut som om vi står inför ett uppsving när det gäller barn- och ungdomslitteraturens ställning på svenska i Finland. Här kan inskjutas att det på barnlitteraturens sida har funnit en uppåtgående trend redan i flera år, men främst bland bilderböckerna. Gällande ungdomslitteraturen är det ännu för tidigt att skilja mellan storslagna löften och praktiska konsekvenser. Mot den bakgrunden kan det vara skäl att titta på hur utgivningen av ungdomsböcker har sett ut under Sets monopolperiod. Ungdomskategorin är intressant eftersom den är nyare än barnlitteraturen, men också mer svårdefinierad. Frågan jag ställer mig i den här essän är följaktligen: hurudana böcker av finlandssvenska författare har marknadsförts som ungdomsböcker under 2012–2015? Finns det luckor att fylla gällande bredd, innehåll och kvalitet? Vilken funktion spelar ungdomskategoriseringen på ett litterärt plan? I detta forum kan svaret givetvis inte bli mer än en försiktig skiss, men min förhoppning är att det kan inspirera andra att driva frågan vidare.

Fantasy och flickhjältar

Jag placerar ut böcker på golvet i mitt vardagsrum, alla titlar som kategoriserats som ungdomslitteratur av finlandssvenska förlag under åren 2012–2015. Åtta titlar har Sets logotyp på ryggen. Den nionde är Inger Wikström-Lindgrens Rakels bok (2012), utgiven på det numera nedlagda Sahlgrens förlag. Rakels bok är profilerad som vuxenroman, men platsar till sitt berättargrepp och innehåll även inom ungdomskategorin. Den är därför värd att nämna här, även om jag i resten av essän kommer att koncentrera mig på Sets utgivning.

Bland Sets-böckerna kan skönjas en tydlig enhetskänsla rent estetiskt. Det är mörka pärmar med enstaka guld-, eld- och silverdetaljer. Nästan alla böcker kan beskrivas som fantasy, eller har inslag av fantasy. Det är Maria Turtschaninoffs Anaché (2012) och Maresi (2015), Jenny Wiiks Bildbindaren (2012), Henrika Anderssons En skärva av själen (2014) och Mia Francks trilogi med Martrådar (2013), Maraminne (2014) och Marlek (2015). Den enda boken som håller sig borta från övernaturligheter är Nora Strömmans Det är du, inte jag (2015), och den sticker också ut med sin illrosa bokrygg och solnedgångsprydda pärmbild. Alla romaner på golvet är skrivna av kvinnor, och har en flicka som protagonist.

Ovanstående urval består explicit av böcker som Sets själv valt att marknadsföra som ungdomsböcker. Hade jag istället utgått från böckernas innehåll hade till exempel tonårs- och uppväxtskildringarna Asfaltsänglar (2013) av Johanna Holmström, Kom (2012) av Emma Pemberton och Batman bor inte här längre (2013) av Tomas Jansson platsat i samlingen. Hade jag å andra sidan tagit i bekantande vilka böcker som de facto läses av ungdomar hade Kaj Korkea-ahos roman Gräset är mörkare på andra sidan (2012) också behövt nämnas, eftersom den i stor utsträckning används i gymnasieundervisningen (West 2015).

Barnboksforskaren Lena Kåreland lyfter fram bokens tilltal och marknadsföring, samt åldern på huvudpersonerna som avgörande faktorer när ungdomslitteratur kategoriseras, men betonar att gränsen är flytande (1994). Problemet är att kategoriseringen inte är neutral, ungdomslitteraturen har länge betraktats som ”sämre” litteratur, något som författare ägnar sig åt innan de debuterar ”på riktigt”. Mia Franck har, i egenskap av litteraturforskare, pekat på att så skedde med bland annat den finlandssvenska författaren Tom Paxals litterära produktion (2010a). Gällande Sets ungdomsböcker blir det därför viktigt att betona att majoriteten av dem håller hög litterär kvalitet. Med åldern på huvudpersonerna som enda undantag finns det ingen orsak till att Korkea-aho skulle räknas till en annan kategori än Franck och Turtschaninoff, vars böcker ståtar med psykologiskt djup, mörker, sexualitet och teknisk skicklighet i minst lika hög utsträckning. Turtschaninoffs Maresi vann Finlandia Junior 2014 och har sålts till sexton länder, och har således vunnit respektabilitet inom litteraturvärldens officiella instanser. Vad kan då tänkas vara syftet med att just ovannämnda åtta titlar av kvinnliga författare har definierats som ungdomslitteratur, då skotten inte är vattentäta vare sig gällande innehåll, tilltal eller kvalitet?

Inga idyller

Tematiskt handlar alla Sets ungdomsromaner 2012–2015 om utsatthet på olika sätt. De handlar om flickor som kämpar för sin plats i världen, för att världen överhuvudtaget ska finnas kvar, eller för att rädda någon de älskar. Idyllskildringarna lyser med sin frånvaro, det är inga feelgood-böcker vi talar om, utan snarare en form av äventyrsberättelser med kamp mellan gott och ont – även om det goda och det onda sällan är fullständigt åtskilda. I Maria Turtschaninoffs böcker är utgångspunkten ett sammanhang som vid första anblicken ter sig närmast utopiskt – nomadfolket i Anaché och kvinnoklostret i Maresi – men under berättelsens gång blottas förtryck och hedersvåld på ett sätt som är lätt att relatera till dagens värld. Att huvudpersonen är en flicka – eller, i Anachés fall, en flicka som delvis lever som en man – gör att förtrycket skildras ur den mest utsattas position. Känslan av att vara utsatt är något de flesta tonåringar kan relatera till, oberoende av kön, men genom att gestalta flickor betonas utsattheten ytterligare eftersom flickan står i en minoritetsposition både på grund av sin ålder och sitt kön.

Utsattheten till trots är det ändå motstånd och aktivt aktörskap som dominerar flickornas funktion i romanerna. Muriel i Anderssons En skärva av själen är övertygad om sin unika kraft när det gäller att hjälpa den sjuka lillebrodern Ben, och hon kämpar seglivat för att hitta vägar runt sina föräldrars begränsningar. Mati i Francks Martrilogi är nyckfull och ambivalent inställd till sin roll som Maran, men axlar ändå tonårstrotsigt uppgiften att strida mot mörka krafter. Lucina i Wiiks Bildbindaren blir inte existentiellt hotad på samma sätt som flera av de andra romanernas huvudpersoner, vilket delvis kan bero på att boken har en lite yngre målgrupp, men hon spelar ändå en aktiv roll och använder sina konstnärliga talanger i striden hon dras in i. Strömmans Det är du, inte jag tar avstamp i en till synes ofarlig tonårsproblematik – att vara arbetslös på sommarlovet och kanske inte ha råd att följa med kompisarna till Grekland. Här kommer ändå det fysiska hotet mot huvudpersonen Linn väldigt nära, eftersom hon blir sexuellt utnyttjad och erbjuden pengar för ”tjänsterna”, och därigenom tvingas hitta sätt att manövrera genom skam och underläge – utan att för den skull kapitulera till passivitet.

Utsatthet relaterat till kön och sexualitet är en frekvent återkommande tematik i nästan alla Sets ungdomsböcker, men här finns också starka skildringar av sexuell lust som något positivt (om än inte okomplicerat), bland annat i Francks Martrilogi. Med undantag av Turtschaninoffs böcker är begäret som skildras ändå nästan uteslutande heteronormativt. Frågor om klass finns med som en aspekt i flera av böckerna, både då det handlar om fantasyvärldar och ”vanliga” samhällen. Ras och etnicitet behandlas å andra sidan nästan aldrig, vilket är förvånande med tanke på att samhället präglas av dessa frågor i allt högre grad. Kampen för att befria de djurliknande varelserna ”djushorna” från slaveriet i Wiiks Bildbindaren väcker förvisso associationer till kampen mot apartheid och slaveri, men inte till den mer subtila och samtidigt strukturella rasism som råder i dag. En förklaring kan givetvis vara att urvalets alla ungdomsförfattare själva är vita, vilket förhoppningsvis inte alltid kommer att vara fallet.

I övrigt är det frågor kring moral och kunskap som dominerar, vare sig det handlar om att Mati lär sig behärska sina övernaturliga krafter, att Anaché lär sig överleva i vildmarken, att Linn lär sig att stå på sig gentemot människorna i hennes omvärld, att Muriel med hjälp av sin professor lär sig om hur världen fungerar eller att Maresi lär sig om vilken hennes uppgift i världen är. Allt det här kan knytas till ungdomars vardag, som till stor del går ut på att försöka forma sig en uppfattning av världen och sin plats i den. Dessutom handlar det ofta om att demaskera mönstren och människorna runt sig, och genomskåda att det inte finns något som fullständig ondska eller godhet.

Nyländska miljöer regerar

Även om jag började med att kategorisera majoriteten av böckerna som fantasy vill jag påpeka att det rör sig om fantasy av väldigt olika slag. Turtschaninoffs böcker utspelar sig helt och hållet i andra världar, medan Bildbindaren handlar om att hitta en portal från den ”vanliga” världen till en annan. I Martrilogin flyter det magiska och det vanliga ihop, och hos Andersson befinner vi oss hela tiden i något som känns som den ”vanliga” världen, även om Muriel har magiska krafter. Alla böcker utom Turtschaninoffs utgår från en finlandssvensk, eller närmare bestämt nyländsk, miljö. Undantaget är En skärva av själen, där Muriels familj flyttat till Frankrike.

Rent miljömässigt kan man alltså konstatera att det finns ett glapp gällande österbottnisk ungdomslitteratur, vilket är slående dels med tanke på att en stor del av Svenskfinlands verksamma författare är hemma från Österbotten, och dels med tanke på att boken som brukar kallas den första ungdomsromanen i Svenskfinland – även om den i början profilerades som vuxenbok – är Lars Sunds Natten är ännu ung (1975, nyutgåva 2015) som utspelar sig i Jakobstad. Detta är anmärkningsvärt också eftersom det svenska skolspråket är betydligt starkare på många håll i Österbotten än i södra Finland, och det därför finns en potentiellt stor skara svenskspråkiga ungdomsläsare där. Samma sak gäller för Åland. Samtidigt är förstås kontakten till Sverige också tätare i Österbotten och Åland än i resten av Svenskfinland, vilket möjligen kan ha ett inflytande på vilka böcker som de facto läses av ungdomar.

Man kan förstås fråga sig huruvida ett förlag har ett ansvar för att verka för en geografiskt jämn fördelning av ungdomsboksmiljöer, men utan att fälla avgöranden i den frågan konstaterar jag i alla fall att nylandstyngdpunkten sticker ut i utgivningen. Det gör den förvisso också om man bläddrar längre bakåt i ungdomslitteraturutgivningen hos Schildts och Söderströms, medan de fortfarande var separata förlag. Annika Luthers ungdomsböcker utspelar sig i Helsingfors, Västnyland eller östra Finland, medan Henrika Anderssons serie om Emma-Gloria utspelar sig i Helsingfors. På förlaget Fontana Media hittar vi Marianne Backléns ungdomsbok Kopparorm (2007) som utspelar sig i Helsingfors och Östnyland. Vi får gå ända tillbaka till 2005 för att hitta en ungdomsbok av en österbottenfödd författare i Madicken Malms Rent spel (Söderströms), men där är miljön inte geografiskt specificerad. Frågan kvarstår: varför har så få österbottniska författare valt att skriva i ungdomsgenren?

Kvinnodominans och ekonomisk förfördelning

Utöver den regionala snedfördelningen är faktumet att Sets samtliga ungdomsromaner är skrivna av kvinnor och har kvinnliga protagonister värt att lyfta upp och undersöka. Här vill jag ändå skjuta in att det inte måste ses som en brist eller ett problem. Svenskfinland är litet, och det är helt realistiskt att inga tillräckligt bra ungdomsromanmanus av manliga författare lämnats in till förlaget under denna – ändå relativt korta – tidsperiod. Det väcker ändå viss förundran i en tid där nyheter om pojkars bristande läsning basuneras ut titt som tätt, och det finns gott om satsningar på manliga läsförebilder på skolor och bibliotek. En titt på medlemslistan för Fibul (den finlandssvenska föreningen för författare och illustratörer av barn- och ungdomslitteratur) visar att det bland deras nästan 40 medlemmar finns enbart tre manligt klingande namn, och det sänder en tydlig signal om att det är få manliga författare som bryr sig om att organisera sig kring ungdomslitteraturen, även om de skulle ha ungdomar bland sina läsare.

Å andra sidan har författarens kön givetvis ingenting att göra med romanernas tilltal – majoriteten av Sets ungdomsböcker är medryckande äventyrsberättelser som jobbar med mångbottnade djup och problematiserar erfarenheter av att vara flicka utan att för den skull exkludera andra läsare. Här är Turtschaninoffs Anaché särskilt värd att uppmärksamma, eftersom den också laborerar med trans-tematik på ett lyckat sätt. Överskridandet gäller inte enbart könsgränser – i stil med internationella succéer som Suzanne Collins Hungerspelen och Salla Simukkas Lumikki-trilogi kan också ett flertal av Sets ungdomsskildringar kallas crossover-litteratur, det vill säga litteratur som marknadsförs till en viss åldersgrupp, men läses på ett bredare plan. Särskilt Turtschaninoffs, Francks och Anderssons romaner är skrivna med ett så kallat samtidigt tilltal, och riktar sig till både ungdomar och vuxna. Som Franck (2010b) påpekar kan en samtida berättarröst rentav vara ett ”medel för att anpassa sig till det svenska Finlands begränsande läsarantal genom att rikta sig till en större målgrupp”. Men då kan man ju fråga sig varför vi ska ha en skild kategori som ungdomslitteratur överhuvudtaget, om böckerna kan läsas över åldersgränserna? Att unga läsare ska ha det så lätt som möjligt att hitta litteratur riktat speciellt till dem är givetvis ett viktigt initiativ ur läsfrämjande synvinkel, men då måste man också vara uppmärksam på vilka olägenheter som riskerar drabba de författare som sorteras in i ungdomsbokskategorin, även om de finns där alldeles frivilligt.

Även om statusen på ungdomslitteratur håller på att stiga, i synnerhet i Sverige, finns det fortfarande fall där ungdomsboksförfattare diskrimineras strukturellt i bokmässoprogram – vilket Fibuls ordförande Henrika Andersson skriver om på föreningens hemsida – och när det kommer till arvoden för recensioner. När jag mejlar runt och hör mig för om arvoden kommer det fram att det finns finlandssvenska dagstidningar som endast betalar hälften så mycket för ungdomsboksrecensioner som för recensioner av övrig litteratur (vilket innebär att arvodet kan vara så lågt som 35 euro), också då det rör sig om volymer på hundratals sidor. Hufvudstadsbladet stoltserar å andra sidan med kritiker som rentav disputerat inom barnlitteratur, och på flera håll råder jämställda arvoden, men utrymme för förbättring finns. Bristfälliga arvoden gör det svårt för yrkeskritiker att ha råd att åta sig recensionsuppdrag inom det ungdomslitterära fältet, vilket gör att en del av bevakningen riskerar falla på ”glada amatörer”. Det är här den hundraprocentiga kvinnorepresentationen bland Sets ungdomsboksförfattare börjar kännas problematisk. Vad spelar det för roll att den litterära kvalitén på böckerna är hög, om ungdomsstämpeln straffar sig på ett ekonomiskt plan? Följande fråga som gnager är denna: skulle fler manliga författare profilera sig som ungdomsboksförfattare om statusen inte var den rådande?

Mia Franck och Jenny Wiik debuterar som skönlitterära författare under tidsspannet 2012–2015, i övrigt har skribenterna redan flera titlar bakom sig (under tidsspannet hinner alltså Franck gå från debutant till att ha skrivit en hel trilogi). Sedan 2013 har det således inte hunnit komma en enda debutant inom den finlandssvenska ungdomslitteraturen. Situationen är förvisso inte så väldigt annorlunda på den ”vuxenlitterära” sidan, även där har det varit glest med debutanter under Sets monopoltid. För en livskraftig ungdomslitteratur är det naturligtvis viktigt att existerande författarskap får fördjupas och utvecklas – Maria Turtschaninoff är ett exempel på hur bra det kan gå – men för tillväxten inom fältet är det givetvis oroväckande att det inte finns fler debutanter. Här kan grundandet av Förlaget förhoppningsvis visa sig vara ett lyckokast, eftersom konkurrenssituationen torde göra det viktigare för respektive förlag att knyta nya författare till sig.

Ungdomsboken bör uppvärderas

Schildts & Söderströms utgivning av ungdomslitteratur 2012–2015 håller i regel lika hög nivå som deras utgivning av vuxenlitteratur. Det finns böcker som gärna hade fått redigeras hårdare, men också flera som litterärt sätt håller en högre standard än flera av titlarna som lanserats som vuxenromaner av förlaget under samma tidsperiod. Ur förlagssynvinkel går det alltså inte att skönja ett nedvärderande av ungdomslitteratur, men nog en överraskande snäv definition. I nuläget kunde man nästan säga att ungdomslitteratur i Svenskfinland är ”böcker om flickor, skrivna av kvinnor, som utspelar sig i södra Finland eller i ett fantasiland, med inslag av fantasy”. I sig är det inget fel att det skrivs böcker av det slaget, det är hur toppen som helst så länge böckerna är bra, men om syftet med ungdomskategorin är att göra det lättare för unga läsare att hitta böcker skulle det inte skada att placera ett lite bredare urval under rubriken. Om kvinnors romaner kan kategoriseras som crossover bör det samma gälla för män, och för ungdomslitteraturkritiker skulle det gälla att kräva höjda arvoden, så att ungdomslitteraturkritiken kan hållas på en tillräckligt hög nivå.

En levande, finlandssvensk ungdomslitteratur är således inte bara beroende av förlagen som ger ut den, utan det krävs en uppvärdering på alla områden. Värt att nämna är också att de på andra håll i världen stadigt växande genrerna grafiska romaner och serieromaner, som ofta tilltalar ungdomar, för tillfället inte alls finns representerade bland den finlandssvenska ungdomslitteraturen. Jenny Wiiks illustrationer i Bildbindaren kompletterar förvisso berättelsen på ett berikande sätt, men det handlar ändå om just illustrationer, inte ett renodlat bildberättande.

Den här essän kan påvisa att ”Ettförlagsepoken” uppvisar en likriktning för vad som kategoriseras som ungdomslitteratur i Svenskfinland. Eftersom det nya Förlaget anställt samma redaktörer som tidigare arbetat på Schildts & Söderströms finns det givetvis ingen garanti för att definitionen kommer att vidgas, men förhoppningsvis kommer konkurrenssituationen att sporra till nytänk och ge plats för fler röster. I bästa fall står vi nu inför en situation där ungdomslitteraturen förläggs av fler aktörer, med lite olika syn på vad ungdomslitteratur kan vara, men lika höga krav på kvalitet. Viss inkvotering av manliga och/eller österbottniska och åländska ungdomsboksförfattare skulle helt klart inte heller skada, men det viktigaste är att den litteratur som finns värderas och lyfts fram på ett sätt som gör arbetet rättvisa. Något annat sätt att främja tillväxt på området finns inte.

Nyländska fantasy-flickor regerar (lite för) ostört

– finlandssvensk ungdomslitteratur 2012–2015

Nyländska fantasy-flickor regerar  (lite för) ostört